KRÖNIKA: Miljömålsberedningen nådde inte ända fram. Den klimatstrategi som beredningen presenterat har visserligen många förtjänster. Målet att Sverige ska vara klimatneutralt senast 2045 är radikalt. Etappmålen för 2030 respektive 2040 likaså.
Målet för transportsektorn om en minskning av utsläppen av CO2 med minst 70 procent till 2030 är ambitiöst och kommer att kräva rader av skarpa åtgärder om det ska nås. Det unika med förslagen är därtill att de omfattas av en bred majoritet av riksdagens partier. Därmed finns det ingen ursäkt för regeringar i framtiden att inte följa beredningens förslag.
Samtidigt finns det viktiga områden och frågeställningar som vi antingen bara berör på en övergripande nivå eller där förutsättningarna till enighet helt enkelt inte fanns. Exempel på detta är frågor som
- finansmarknaden och klimatriskerna,
- hur kan vi vända jordbruket från att vara en kolkälla till att bli en kolsänka?
- hur kan vi utnyttja digitaliseringen för att reducera klimatutsläppen?
- hur begränsar vi flygets utsläpp? samt
- hur breddar vi klimatpolitiken att inte bara tackla de fysiska utsläppen i Sverige utan även ta ansvar för våra konsumtionsutsläpp?
Inte minst den sistnämnda frågan inrymmer dynamit.
En analys av den franske ekonomen Piketty, publicerad strax före Pariskonferensen, visade att den rikaste procenten amerikaner – drygt 3 miljoner människor – hade uppskattade utsläpp på i snitt 318 ton CO2e per capita!
Det räcker alltså inte att jämföra territoriella utsläpp med konsumtionsbaserade sådana eller att jämföra genomsnitt per capita länder emellan. Vi måste våga adressera den ojämlikhet som inkomstskillnaderna leder till även på detta område.
Vräkiga och slösaktiga livsstilar går helt enkelt inte att förena med en ansvarsfull klimatpolitik.
Slutsatsen av mitt resonemang är sålunda att underlagsarbetet för ett klimatneutralt Sverige bara är delvis färdigt. Mycket återstår att göra. Både regering och opposition har ett stort ansvar att lyfta frågorna och pröva olika vägar för att vässa politiken.
Den tveklöst viktigaste frågan att tackla rör finansmarknaden och dess ofta totala brist på klimatansvar.
Det största hindret för att finansbranschen ska vara pådrivande i klimatomställningen är den kortsiktighet som dominerar verksamheten. Kortsiktigheten tar sig många uttryck. Kvartalsrapporteringen är en. Kortsiktiga belöningssystem en annan. En tredje faktor har att göra med att risk inom förvaltningen av olika typer av tillgångar, som till exempel pensionskapital, främst relateras till finansiell risk - mätt som prissvängningar på olika tillgångar, så kallad volatilitet.
Olika typer av klimat- eller miljörisker beaktas som regel inte alls.
Det innebär att den debatt som länge förts om s k strandade tillgångar – där fossiltunga investeringar riskerar att förlora kraftigt i värde - ännu inte lett till regler där finansmarknadens aktörer som helhet tvingas värdera och redovisa klimatriskerna i samband med sin verksamhet. Det innebär i sin tur att risken att förlora pengar på längre sikt kommit i skymundan.
Det företagen istället är upptagna av är risken att inte nå upp till samma avkastning på kort sikt, som de jämförelseindex som används inom branschen. Dessa index har stora innehav inom till exempel olja och kol, vilket gör att de flesta portföljer ligger tunga i denna typ av bolag. Nya koldioxidsnåla index är dock på frammarsch och har stor potential att påverka branschen i klimatvänlig riktning. Vissa pensionsfonder har börjat använda dessa men branschen i stort är fast i ett gammalt tänk.
En ytterligare faktor som är direkt kopplad till politiken är EUs nya regelverk (Basel III och Solvens II) efter finanskrisen. Syftet är att öka stabiliteten i banker, försäkringsbolag och pensionsfonder. Men reglerna har lett till att utrymmet att investera i tillgångar som är långsiktiga men inte kan säljas på dagen, så kallade illikvida tillgångar, kraftigt begränsats.
De flesta klimatinvesteringar är av långsiktig natur, till exempel infrastruktur och teknik för förnybar energi, rena transporter, vatten, sanitet och fastigheter. Denna typ av investeringar ligger dock ofta utanför börsen och värderas inte dagligen. Detta gör att de regelmässigt missgynnas.
Särskilt svårt att förstå är kravet att nästan samtliga tillgångar i pensionsfonderna måste kunna säljas på dagen. Långsiktiga placerare, som pensionsförvaltare, har därför tvingats agera på ett sätt som i grunden strider mot uppdraget att på lång sikt skapa bästa möjliga avkastning till sina sparare. AP-fonderna är ett exempel.
Idag tillåts endast 5 procent av kapitalet i illikvida eller onoterade tillgångar. Denna internationellt sett mycket låga gräns är satt trots att den långsiktiga värdetillväxten i denna typ av tillgångar ofta kan se betydligt högre ut än i (börs)noterade, likvida tillgångar.
Förändringar är tack och lov på gång även inom den finansiella sektorn.
Frankrike har som första land beslutat om en lagstiftning som tvingar pensionsfonder och kapitalförvaltare att ”beskriva sin riskexponering mot klimathotet”. Ett annat exempel är ett initiativ inom koalitionen PDC, Portfolio Decarbonization Coalition.
Den startades vid FN:s klimatmöte i New York i september 2014 av en handfull pensionsfonder, under ledarskap av bl a Fjärde AP-fonden. Målet var att före COP 21 i Paris mobilisera ett sammanlagt kapital om minst 100 miljarder dollar bland pensionsförvaltare som stöd för åtgärder som minskar klimatpåverkan.
I Paris hade koalitionen vuxit till tjugofem medlemmar – med sammanlagt 3 200 Miljarder dollar under förvaltning – och ett resultat uppnått på mer än 600 miljarder dollar i klimatsmarta placeringar.
PDC är ett högst lovvärt initiativ. Men det räcker inte med frivillighet. Vad som krävs är generella regler som tvingar finansmarknaden att bryta med kortsiktigheten och att börja ta klimatfrågan på allvar. Regeringen har alla möjligheter att följa det franska exemplet och lagstifta om att kapitalförvaltarna ska redovisa sin riskexponering mot klimathotet.
Anders Wijkman
Supermiljöbloggens fasta krönikörer heter Johanna Grant, Mattias Svensson, Kitty Ehn och Anders Wijkman. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.
För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar, och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller SMB-redaktören Beatrice Rindevall.